Mo Yan på tryggt avstånd från politiken av Johan Lagerkvist

Svenska Akademiens beslut att 2012 års Nobelpris i litteratur går till den kinesiske författaren Mo Yan är ett val som får enorm uppmärksamhet i Kina. Det är svårt att överskatta Nobelprisernas betydelse i ett land och en kultur där dessa utmärkelser – i synnerhet de naturvetenskapliga – varit stora nyheter alltsedan reformpolitiken inleddes 1978. I en kultur som kännetecknas av konfuciansk lärdomstradition har mytbildningen runt priserna och ceremonierna i Stockholm och Oslo befunnit sig i ett avlägset stjärnsystem dit man innerligt önskat att en kines någon gång skulle nå.

Denna längtan är starkt förknippad med erkännande och upprättelse. Ända sedan den kommunistiska revolutionen 1949 har generationer kineser genom skolböcker och av statligt kontrollerade nyhetsmedier internaliserat ”de hundra åren av förödmjukelse” som tiden från det första opiumkriget 1842 via kejsardömets fall 1911 till Mao Zedongs bonderevolution har beskrivits.

Kina och den kinesiska kulturen som västerlandet dömde ut som ”Asiens sjuke man” i slutet av 1800-talet hade visserligen rest sig, som Mao yttrade när Folkrepubliken Kina utropades den 1 oktober 1949 på Himmelska fridens port i Peking. Men kineser drömde fortfarande om att komma ikapp väst på alla de sätt om utmärker en moderniserad och avancerad kulturnation, inte minst inom litteraturens domän.

Döm därför om den besvikelse som det officiella Kina och kommunistpartiet kände när Nobelpriset i litteratur år 2000 gavs till den regimkritiske författaren Gao Xingjian, som har franskt, inte kinesiskt, medborgarskap. Det priset har regimen länge tigit som muren om, även om det inom intellektuella kretsar visserligen finns de som uppskattar Gaos författarskap. Tio år senare tillfogade den norska Nobelkommittén enpartistaten en än värre kalldusch, när man beslutade att tilldela Nobels fredspris till regimkritikern och dissidenten Liu Xiaobo.

Sedan 2010 har det verkat som att Kina närmast gett upp hoppet om att få ett ”riktigt” erkännande av kinesisk kultur trots de senaste årens allt starkare ekonomiska och politiska ställning i världen. Bara några dagar innan Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund stegade ut inför den samlade världspressen och den kinesiska statstelevisionens kameror, kritiserade kommunistpartiets populistiska flaggskepp Global Times de humanistiska Nobelpriserna, det vill säga fredspriset och litteraturpriset, för att vara bemängda med västerländska värden, per definition endast sken-universalistiska och egentligen diskriminerande av andra världskulturer.

Efter beskedet om att 2012 års litteraturpristagare blir den 57-årige författaren Mo Yan syns den negativa kritiken och dåliga stämningen vara som bortblåst. I kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad, den statliga centraltelevisionen CCTV, temasektioner på kinesiska nyhetsportaler och i deras kommentarsfält kan man bevittna den stolthet och glädje som helt självklart följer på erhållandet av ett så oerhört prestigefyllt pris.

Frågan är om Kinas Nobelkomplex slutligen har övervunnits. I varje fall fylls de traditionella massmedierna och de sociala medierna som till exempel mikrobloggarna med nationalistiskt färgade yttringar i stil med ”Otroligt glädjande, grattis Mo Yan, grattis Kina” och ”För ett gammalt land och en gammal civilisation som Kina är detta stora pris alltför sent kommet. Men trots det – mina varmaste gratulationer till Mäster Mo Yan”.

Hur ska man tolka denna stolta nationalkänsla – som andas ett ”äntligen” och ”till slut” – som är såväl folkligt förankrat som statssanktionerat? Betyder somligas suck av lättnad och glädjen över att icke-västliga värden, den kinesiska ”verkligheten” och kinesiska sanningsanspråk erkänns av en länge ointresserad, okunnigt, och ovänligt sinnad västvärld? Kanske upplever de röster i de officiella medierna som har uttryckt att Kinas ekonomiska och politiska uppstigande medför att utlandet måste intressera sig mer för allt kinesiskt nu viss upprättelse?

Dessa frågor är ytterst angelägna när Kinas inflytande i, men också starka nationalism gentemot, omvärlden ökar. På Kinas största nyhetsportal Sina toppade nyheten om Mo Yans Nobelpris nyhetsagendan den 11 oktober, och som nummer två fanns nyheten att kinesiska utrikesdepartementet hårt kritiserar Japans ”illegala kontroll” över Senkaku-öarna som Kina anser vara en del av Kinas territorium.

Under hösten 2012 har den territoriella konflikten mellan Kinas och Japans regeringar om ögruppen trappats upp, ivrigt påhejad av nationalistiska hetsporrar i både länderna. I kinesiska städer demonstrerade under september tusentals människor som brände japanska bilar och manade till bojkott av örikets varor. På kinesiska internet fällde hundratusentals människor hatfyllda uttalanden mot grannen i öst. Många hävdade att krig med Tokyo inte alls var otänkbart, utan tvärtom nödvändigt och till och med önskvärt.

Denna nationalism har inte uppstått ur tomma intet. Som i många andra kinesiska författares och konstnärers verk finns också hos Mo Yans ”Det röda fältet” realistiska skildringar av den japanska arméns grymma frammarsch över den kinesiska jorden under motståndskriget mot Japan mellan 1937 och 1945. Inom kommunistpartiet gillas kanske inte hur Mo beskriver partiets relativa, och alls inte absoluta, betydelse för de kinesiska styrkornas militära framgångar mot japanerna. Men ändå framstår hans ämne som patriotiskt korrekt, i en tid och samtidskontext när nationalism alltmer blir det kitt som håller samman både kommunistpartiet och det omgivande samhället. Det går därför inte heller att bortse från den nye Nobelpristagarens medlemskap i kommunistpartiet.

Bortsett från hans obestridliga litterära kvaliteter och den kritik mot sociala strukturer, lokalt maktmissbruk och ekonomisk vanskötsel som finns i Mo Yans verk, finns det någon vidare politisk betydelse i författarskapet för Kina i dag? Hur ser han som författare i ett auktoritärt styrt land på brännande frågor om censur och kontroll av massmedier och internet? Finns det alls ett moraliskt ansvar att utkräva eller är det endast en störande fråga som skymmer hans bokproduktion?

Den världsberömde konstnären och ständige nageln i ögat på den kinesiska regimen, Ai Weiwei, uttryckte på sitt Twitterkonto att ”Författare som inte förmår stå upp för sanningen inte kan skiljas från lögnare”. Den kände bloggaren Bei Feng var ursinnig över den kinesiska internetcensur som helt spärrade ut honom ur internetlandskapet efter kritik av Mo Yans Nobelpris: ”Efter en avvikande åsikt på Sina Weibo om att Mo Yan tilldelats priset utraderades mitt konto – medan Mo Yan sade att priset illustrerar en tid då man kan yttra sig fritt. Jag anser de här händelserna bäst illustrerar nivån på den Svenska Akademien”. Troligen kommer åsikterna mellan liberala konstutövare och mer systembevarande nationalistiska intellektuella att brytas hårt under kommande månader – på internet där de i väntan på censurens näve ibland kan mötas i debatt.

Vissa hävdar att man ändå bör vara försiktig med pekpinnar. Och det finns förutsättningar för att kinesisk politik kan förändras också genom reformsinnade krafter som verkar inom kommunistpartiet och genom det som den amerikanske sinologen Timothy Cheek har kallat för ”de etablissemangsintellektuella”. Men om dessa personer utomlands får frågor om arbetsläger, dissidenter och mänskliga rättigheter blir det förstås plågsamt. Att yttra sig kritiskt om tillståndet för mänskliga rättigheter i Kina skulle innebära utraderade möjligheter för dem att verka för det fria ordet inom etablissemangets strukturer.

Detta gäller också för Mo Yan. Ombedd att kommentera statens behandling av Liu Xiaobo, mottagaren fredspriset 2010, blev svaret att han ”visste för lite om det hela”. Vid något anat tillfälle ska han ha uttryckt att ”skrika på gatorna är något för vissa, medan andra försöker förändra genom arbete på kammaren”. Det är en hållning som den berömde kinesiske idéhistorikern Wang Hui i ett samtal med mig anslöt sig till: ”Vad tycker ni i väst att vi borde göra, springa ut på gatorna och demonstrera? Inte säkert det är mödan värt!” Inte bara kan offentliga protester innebära slutet på en yrkeskarriär, menade Wang, det kan också vara mindre effektivt än att gradvis påverka partikulturen inifrån.

Och även om en författare som Mo Yan helst håller sig på armlängds avstånd från dagsaktuell politik och frågor om dissidenter, är han i romaner och noveller starkt kritisk till sociala missförhållanden på landsbygden i Shandongprovinsen. Bitande sarkasm och beskrivningar av lokalt maktmissbruk och översitteri finns också i ”Vitlöksballaderna”. Landsbygdens kvävande patriarkala ordning är något som Mo Yan kritiserar i sina verk, liksom hur ettbarnspolitiken i inlandsprovinserna leder till överskott på pojkar.

Dessa förvisso vassa skildringar av Kinas sociala liv och lokala pampvälden gör honom dock inte till en subversiv samhällsskildrare. Kritik mot samhällsfenomen som korruption, maktmissbruk, miljöförstöring och landkonfiskation är möjlig att framföra i dagens Kina bland fler än författare. Den subversive kritiserar kommunistpartiet som ”samhällets ledande kraft”, organiserar religiösa, politiska eller arbetarintressen i syfte att genomdriva politiska reformer för sin sak. Men kritik mot kommunistpartiets maktutövning på landsbygden är faktiskt relativt vanligt inom statskontrollerade medier och det finns reformsinnade krafter som premiärminister Wen Jiabao till och med i politbyråns ständiga utskott.

Mo Yan får Nobelpriset i litteratur när Kina befinner sig i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Kommunistpartiets ömsar ledarskinn i år. Ekonomin är skakig och spänningarna mellan olika grupper och intressen i samhället ökar, inte minst mellan stad och landsbygd. Den nya politbyrå som tar form efter den 18:e partikongressen som inleds den 8 november kommer att regera landet och influera världspolitiken fram till år 2022. Det kommer att bli ansträngande. Under detta decennium ska svåra utmaningar hemmavid och från omvärlden pareras.

Den kanske största och svåraste frågan är hur länge ett alltmer pluralistiskt samhälle och dess intellektuella – konstnärer, författare och forskare – kan begränsas i sitt sanningssökande av den leninistiska enpartistaten. Kommer kraven från ett framväxande civilsamhälle med rötter i både arbetar- bonde-, och medelklass mötas med våldsam repression – eller med ny vilja till kompromisser, dialog och reformer? Kommer förväntningar från utlandet på ett ansvarstagande och än öppnare Kina mötas av lyhördhet, eller mer av det nationalistiska trummande som ljudit under den senaste tiden?

En stor berättare och skildrare av den kinesiska samtiden som Mo Yan skulle ha mycket intressant att säga om dessa viktiga frågor. Men troligen tiger han hellre, som när han tillfrågades om författarkollegan och numera Nobelpriskollegan Liu Xiaobos belägenhet i fängelse. I så fall ger det eftertryck åt pseudonymen som mannen som föddes som Guan Moye 1955 bär. På kinesiska betyder nämligen Mo Yan ”tala inte” eller om man så vill – ingen kommentar. För två år sedan stod Liu Xiabos stol tom under prisceremonin i Oslo. När Nobelpriset åter tilldelas en kinesisk medborgare kommer någon att sitta på avsedd stol, men vad kommer den som sitter där att säga? Vad kan han säga?

Johan Lagerkvist är docent i kinesiska och forskare vid Utrikespolitiska institutet.

Denna text är ursprungligen publicerad i Svenska Dagbladet 12 oktober 2012 .